Issabelletje

Eftersom jag är sjuk+ (eller har solsting+ eller major allergi shock+) så tänker jag spy lite åsikter. 
Okej, så min första åsikt: Vad i hela friden är det med folk och frasen "love hurts"!? No it doesn't! Det är inte sann kärlek för att det gör ont eller får dig gråta, så sluta med det! O em gee. 

Allvarligt talat, det är inte en sund inställning till kärlek att tro att lidande, självuppoffring (utöver alla rimliga gränser), förnedring är the shit. Nu snackar jag inte om "jag saknar honom så mycket att det gör ont OMG han har inte ringt på 2 timmar", sådant är naturligt när man är kär. Men när personen du är kär i får dig att tvivla på dig själv, skämmas, vilja radera din existens från jordens yta... då ska man fråga sig själv om det verkligen är värt det, tycker jag. Skit samma om personen säger "älskar dig mer än allt annat". Läs beteendet! Människor kan ljuga, även om dom inte menar det, men deras beteende ljuger aldrig. 

Och kanske, kanske handlar det om att den här personen helt enkelt inte vet hur man behandlar en människa man gillar. I sådana fall behöver du själv ta ett aktivt val och bestämma om det är värt smärtan, kanske gör du den här personen en tjänst genom att säga "i ditt nuvarande läge kan jag inte ha ett förhållande med dig". Kanske, om ödet vill det, så träffas ni igen och är båda redo för ett seriöst och kärleksfullt förhållande. I min värld är det det som är äkta kärlek. When it comes to love, timing is everything.

Jag vet faktiskt en sann kärlekshistoria där i alla fall en av parterna skulle hålla med mig. Deras möte var lika otippat och ment to be som det bara kan bli IRL. ^w^

Anyhoo, det var lite åsikts bombardemang från mig.
Borde väl också till lägga att jag själv aldrig varit i ett destruktivt förhållande och är ganska oerfaren på hela den punkten, så där här är helt och hållet mina löst baserade åsikter och tankar. Säger inte att det stämmer. Inget är skrivet i sten, man kan alltid påverka och förändra både sig själv och andra.







Simma lugnt.